Översättningssvenska: best
Svenska: odjur
För en tid sedan fick jag översätta en historia där en pojke möter ett odjur, eller på engelska a beast. Direktöversättningen en best är naturligtvis inte felaktig, men ordet är relativt ovanligt i svenskan, och därför vänder man hellre sig till ett mer idiomatiskt ord som odjur eller monster för att få en text som klingar svenskt. Berättelsen handlar om hur det här omaka paret till en början är rädda och försiktiga kring varandra, men gradvis lär sig se bortom sina olikheter och blir goda vänner. Pojken kallar alltid det här odjuret för beast på engelska, så det är rimligt att alltid använda odjur på svenska: Odjuret verkade illa till mods. Men det var något som skavde med meningen som följde: Sedan insåg jag att det bara var hungrigt.
Översättningssvenska: fiskungen
Svenska: fiskbarnet
På svenska använder vi i regel inte ett och det om levande och kännande varelser; ett av få undantag är ordet odjur (och monster), för vi säger just ett odjur och det odjuret, inte en odjur. Det här beror på substantivens genus, som kan vara antingen neutrum (ett, det) eller utrum (en, den). Det utrala genuset är det vanligaste i svenskan, och används om både levande och icke-levande saker, men det neutrala genuset används nästan enbart om sådant som inte kan leva och känna. Den här trenden har gjort att vi förknippar ett och det med känslolösa ting, och om vi använder det om kännande varelser låter det ofta nedvärderande eller direkt föraktfullt. Visst är det rimligt att kalla ett odjur för det, men när pojken blir vän med odjuret känns det plötsligt märkligt, och ännu märkligare blir det när exemplet ovan använder egenskapen hungrig om ett det, som vi ofta förknippar med något icke-levande, alltså något som inte kan uppleva hunger. Av alla de här anledningarna frångick jag den vanliga principen, och valde att i översättningen kalla odjuret för best.
Översättningssvenska: Bygg zoot från dina drömmar.
Svenska: Bygg dina drömmars djurpark.
Grammatikens påverkan på hur vi förmedlar och uppfattar attityder har inte bara ändrat min översättning här, utan också medfört en viss språkförändring. Barn är som odjur och monster: Det heter ett barn och inte en barn, trots att det heter en flicka och en pojke. Om meningen “Sedan insåg jag att det bara var hungrigt” syftade på ett barn istället för ett odjur skulle den nog låta ännu märkligare för många, och därför förekommer i modern svenska lite då och då konstruktioner som barnet är hungrig, trots att det enligt grammatikens lagar borde vara barnet är hungrigt. Men trenden är att vi hellre böjer adjektivet efter ordets betydelse, snarare än dess grammatiska egenskap. Samma utveckling syns också hos kollektivord som personal: idag säger vi nämligen hellre personalen är nöjda istället för personalen är nöjd. Trots att personal har singularform syftar det på flera olika människor, och då känns det bättre att använda en pluralform av adjektivet. Däremot verkar det fortfarande inte riktigt vara okej att säga många nöjda personal, eller ett glad barn, så den här förändringen har ännu sina begränsningar: när adjektivet fungerar som attribut (alltså när det inte är avgränsat av ett är) verkar grammatiken spela större roll än betydelsen.
Detta är ett modifierat utdrag ur Svenskan går bananer: En bok om översättningar som syns av Alexander Katourgi.
