I det här yrket ingår det att vara beredd att anpassa sig efter nya direktiv som kan komma från olika uppdragsgivare. Jag tycker nästan alltid att det är jobbigt med förändringarna då de ofta påtvingas oss av olika besparings-, flåt effektiviseringsskäl. Och det värsta är när det går ut på att förkorta utbildningen för de elever som uppnått en viss kunskapsnivå.
Ibland är det rent absurt. Kursen pågår x antal veckor och har ett specifikt kunskapsmål, till exempel B2. Om en elev då lyckas uppnå nivån på y antal veckor, vilket är en fantastisk prestation, tycker ibland vissa krafter att det är helt onödigt att personen i fråga går färdigt kursen, eftersom varje vecka är en utgift för den som betalar för alltihop. Att det redan finns en budget för x antal veckor är helt ointressant, för här ser man en möjlighet att spara en (oftast mycket liten) slant, på elevens bekostnad. Det blir alltså en sorts bestraffning för den som lär sig fort.
Detta sätter också oss lärare i en väldigt obekväm sits då vi har ett uppdrag att leda eleven till B2, varken mer eller mindre, samtidigt som vi har vår största lojalitet gentemot eleven i den allians som en målinriktad kurs i yrkessvenska bör vara. Ska vi rapportera till högre makter när eleven uppnått målen lite “för tidigt” eller ska vi hjälpa eleven att lära sig så mycket som möjligt på utsatt tid?
I en sund värld med respekt för utbildning borde valet vara självklart. Jag tycker även att det handlar om rätten till ett bra språk. Varför ska vi sätta stopp för en positiv utveckling som kan vara livsförändrande bara för att någon har satt en godtycklig gräns?
Har ni upplevt något liknande?
/Emil
