På franska använder man samma ord för väder som för tid: le temps.
Till skillnad från årstidernas cykliska växlingar mäter väder och slitage tiden enligt en linjär skala, en tideräkning som livets egen, med endast en riktning och ett definitivt slut. Här figurerar isande stormar och dagar av solsken som landmärken i minnet, hållpunkter mellan de sorger och öden vi navigerar.
Också platsen fylls med mening av vädret, ty utan ljuset, vinden och nederbörden är rummet evigt och obebott, en arkitektens ritning, en utopi för trång för den oordnade verkligheten. Ett fotografi, å andra sidan, ger plats åt minnen och förnimmelser, åt det felaktiga, det slumpmässiga och det otänkbara, i ett för alltid tillfälligt och förgånget ögonblick av ljus. Det är ju foton, och inte ritningar som vi bevarar i våra försök att hålla fast vid den tid som flytt.
Också den på flykt minns. När migranten gav sig av blev små stunder av varmt solsken, fågelkvitter och barnröster och dofter kvar. Inte sörjer hon de sterila koordinater hon lämnat bakom sig, utan istället traktens utsökta plommon, stigen dit genom snåren, en genväg som trampats upp av hennes egna fötter och nu växer igen. Här faller nu mogna – övermogna – frukter till marken och förruttnelse, flugor surrar ovanför och fågelkvittret är där som förut, men för döva öron. Långt bort rör sig hennes fötter över hårda trottoarer i asfalt, längs breda körfält för bilar och bussar, längs fasader utan öppning. Och där, och då, en plötslig doft av sylt, ett tyst puttrande bakom bakom fönsterluckor, en svindlande resa utan respekt för tid och rum, över världsdelar och hav och decennier av längtan, årtionden utan tillhörighet.
Migranten hör inte till nomadernas skara; av naturen är hon bofast, av omständigheter hemlös. Hon söker en fast punkt i tillvaron, förankrad med hopp i framtiden, i mull där frön kan gro och ge frukt, dignande över ännu ej upptrampade stigar. Men med tiden vittrar hoppet, och ytterligare en augusti med köpesylt kommer och går, en marmelad utan sötma, alldeles för söt.
Men fri från hemmets fasta punkt, tyngden, kan migranten också skönja ett äventyr. Visst finns det ögonblick när saltstänken på kinderna bara är lite havsvatten, visst kan ansiktet värmas under en oförutsedd men välkommen stråle höstsol. Visst kan hon minnas hastigt improviserade måltider i sällskap av goda främlingar, ett försiktigt bett genom ett taggigt fruktskal som bjuder på ny sötma, nya smaker, vittring på jord, röd i färgen, grå av sand, svart som blod. Visserligen är kartan i hennes ficka politisk och topografisk och visserligen definieras hennes väg av hinder och gränser. Men minnena hon bär är sinnliga.
Den resande delar hennes uppfattning. Oavsett den etikett han tillskriver sig – turist, backpacker, upptäckare – är han på jakt efter väder. Han letar intryck som gör avtryck i hans bilder, han efterlyser det genuina, det bebodda, det förgångna. Han vil ha patina, förädling och mossa som snirklar sig likt höjdkurvor över de ytor han vill ska vara beständiga. Han drömmer, han drömmer om Kambodja men inte om landets folk, regering, jordbruk eller näring, nej, drömmarna handlar om en djup nyans av gult, en laxerande verkan och en övertygelse om djup.
Varför skyr vi den här parallellen mellan resenärer och migranter? Är vi villiga att romantisera endast de resor som slutar där de börjar? Är vi rädda för att känna igen det banala i något som bör sig vara endast påfrestande eller sensationellt i sin misär? Respekterar vi inte tragedin som sådan om vi erkänner att den innehåller stunder av glädje och tristess? Tvekar vi inför vår gemenskap med migranterna? Undviker vi att beröra vår egen historia, att någon gång, mellan just nu och för tolv tusen år sedan, stod vi här på jorden utan land eller tillhörighet?
Här sitter jag i Gamla stan, i ett hus som härstammar från 1400-talet. I skärmen bakom orden speglas svagt dagsljus genom fönstret. Jag lutar mig ut men kan precis inte nå tvärs över gränden. Nedanför skymtar kullersten fram under is eller snö eller något annat som långsamt smälter mot våren. Den här delen av staden var den första som bebyggdes och beboddes, och den första som blev ett museum som ställer ut sig själv. Det är ett konserverat landskap där all förändring är minimal och med syfte att imitera. Mossan här är respekterad och ombesörjd. Genuiniteten är så utstuderad att den skulle kunna misstas för genial. Miljön här är förstås immun mot nya bosättare, vi som lever här flyr varaktigheten. Men för den som är i transit är yta riktig.
De obligatoriska souvenirbutikerna skyltar med de vanliga massproducerade grejerna som cementerar och hånar lokala sedvänjor. Människor utan namn stannar upp, följer samma rutter på samma turistkartor, jagar samma hashtaggar på samma Instagram. Deras ljud, lukter och språk är alla obekanta men det är jag som är främlingen här, kanske med i en viss stolthet: i en inverterad värld koketterar jag med min självklara nonchalans för det pittoreska, för historiens vingslag och för sevärdheterna. Det är ju verkligheten som är det genuina! Det är inte blodet som flöt över torget i turistguidernas sagor som räknas, det är slasket, detta eviga snöblandade regn, så symptomatiskt för Stockholm i mars.
Globalt sett är vår huvudstad löjligt liten, nästan provinsiell. Utspridd över en grupp öar där bräckt vatten och barrskog ständigt hotar med sitt övertag trånar kärnan efter en egen storstadskänsla. I den verklighetsflykt som anses nödvändig hänvisar vi förenklat till någon annanstans: Stockholms Manhattan, SoFo, Nordens Venedig, allt medan befintliga landmärken är ödmjuka i utformning och framtidsvisionerna rimliga. Trots anspråkslösheten utgör staden ett attraktivt mål för såväl turister som migranter. De förra är välkomna, de senare ett laddat ämne.
Nästan en sjundedel av den svenska befolkningen är född i ett annat land, och under de senaste tio åren har det höga antalet flyktingar resulterat i en politisk agenda inskränkt till juridiska, logistiska och ideologiska dilemman. Migranten här är antingen med eller utan rättigheter, antingen vuxen eller barn, tacksam eller otacksam, god eller ond. Ifall hon inte är en av oss måste hon vara en av dem.
Men så här har det inte alltid varit, och det räcker med att läsa Vilhelm Mobergs utvandrarserie för att bli påmind: inte mer än ett halvannat sekel tillbaka var rollerna omvända. Under en sjuttioårsperiod med början på 1850-talet lämnade nästan en miljon svenskar sitt hemland för att söka den amerikanska lyckan, ofta med hopp om att finna den i Minnesota, där moln, horisont och väderlek kunde gälla för svenska. Ensamheten som Oskar och Kristina upplever har inget att göra med med andra, utan ligger djupare, där frön borde sås, där plantor gror med bävan och försiktighet. Inte förrän på dödsbädden får Kristina smaka den första frukten från Astrakanträdet hon planterat med frön hon burit med sig hela vägen från sitt älskade Småland.
Också Selma Lagerlöf lyfter det problematiska förhållandet mellan land och mening, i Jerusalem. Här ger sig en grupp bönder ut på en lång och nästan omöjlig resa från Dalarna till den heliga staden. Med blicken fäst vid horisonten säger de sig aldrig vilja återvända, utan offrar det världsliga och sina älskade för en våghalsig resa över havet. Vi läser om misslyckade, ånger och förlust, om fåfängan som driver människan till det omänskliga, och om blånande, nordiska skogar som till slut lockar tillbaka sina människor. Besvikelsen i hemresan kommer som vanligt tillsammans med lättnad och sorg för allt som inte går att laga.
Vad har litteraturen att lära oss? Vilka berättelser är relevanta i samtiden? Migranternas vägar och möjligheter sträcker sig visserligen åt andra håll, men känslorna är tidlösa. För ungefär ett år sedan blev jag inbjuden till ett platslöst rum, en saga i ett moln, någonstans lika mycket här som där. Över samma Atlant som mer än 30 miljoner européer korsat satt en annan själ vid en annan skärm, med andra ord som letade efter sin berättelse. Joshua Kent Bookman, att våra vägar aldrig korsats tidigare! Med litteraturen som självklar källa sökte han det känslomässiga perspektivet i migrantens resa, han sökte ögonblick och levnadsbanor att återuppliva och ge ny relevans. Här fick stigar korsas, blickar utbytas, recept förnyas, och här fick Moberg och Lagerlöf hamna sida vid sida med Tomas Tranströmer, Stig Dagerman, Jhumpa Lahiri, William Carlos Williams och Melania Mazzucco. Kunde jag ge några kommentarer?
I den text som med veckor och månader tog form blev Bookman, precis som jag, påmind om sitt eget förflutna, ett Amerika präglat av kolonialism och intrång, av en skev och ofullständig självbild, av tillrättalagd historia och idén att samtiden är beständig.
Men Bookmans berättelse är inte politisk. Han är inte ute efter ett eget ställningstagande, han har inga ambitioner att revolutionera eller reformera. Istället öppnar han upp för det personliga och genom att integrera skildringar, personporträtt och levnadsvillkor från böckernas värld gestaltar Bookman samtiden som tidlös. Han stakar ut och sammanfogar lösryckta stycken som speglar sig själva över världsdelar och århundraden i en kartografi som saknar geografiskt värde, vi rör oss istället i ett landskap av förhållanden, missförstånd och strävan. Som Nils i den underbara resan bjuds vi in till att utforska begreppet skala och hur vår tolkning av bilden bara är en fråga om position och vinkel.
Mat är ett centralt tema för Josh såväl som hans gestalter. Den som är på resa upptäcker det nya och exotiska. Migranten efterlyser ingredienser som inte finns, hon testar substitut, hon uppfinner nya varianter och hon sörjer kompromisser. Varje liten landvinning innebär också underkastelse: hon anpassar och återuppfinner sina recept enligt lokala förhållanden. Näringen har här en rumslig dimension, kanske det mest intima förhållandet mellan människans kropp och hennes omgivning. Det går inte att undgå naturen, det djuriska, i livets villkor. Kanske är det här vi hittar orsaken till det engagemang vi visar när vi lagar och dukar upp vår föda enligt mönster vi anser civiliserade. Matsmältning blir konst och människan högre stående än det djur hon är. Vi för vidare recept, knep och traditioner till våra efterlevande, vi håller och utbyter hemligheter, vi diskuterar och dissekerar smaker och smaksättningar. Såväl den på resa som migranten vet att smak och lukt mest av allt berättar om tid och rum.
Hitom skrevs likt gestalterna som skildras: mellan geografier. Under bokens tillblivande befann sig Bookman vid olika tidpunkter i Los Angeles, Boston och en fransk vingård. Vårt samarbete sträckte sig inte bara över olika tidszoner utan också enligt en annan tideräkning: bakom Bookmans skärm rasade kaliforniska skogsbränder, ett sömnigt konstgalleri ekade tomt och franska kyrkklockor med dämpad klang. Ett sorl av barnröster och tennisdunsar gav mig inblick i en värld som snurrar snabbare än min. Bara i orden han delar med sig av kan jag hänga med, dock blott för stunden: röd lera på tennisskor, mörka virvlar av vin som kastas ut i snön, sprucket läder på en buss, på väg någonstans.
Jag har aldrig träffat Josh. Ändå är hans ansikte, visserligen ofta pixlat, bekant. Hans röst, trots ekon och små fördröjningar, en väns. Hans fascination för smaker, lukter och strukturer, nästan skrämmande intimt. De luckor som finns kvar är triviala, något jag kan fylla i på egen hand, och på så sätt är han delvis påhittad, delvis verklig. Visst frestas jag att hylla tekniken men tekniken är bara ett verktyg. Jag hyllar människan, språket och fantasin.
Det här är redaktörens förord till Hitom (close to elsewhere) av Joshua Kent Bookman.
