Översättningens kanske viktigaste mål (beroende på vem du frågar) är ekvivalens, likvärdighet. Det betyder att den som läser en översättning på sitt förstaspråk ska kunna få samma upplevelse som den som läser den icke-översatta källtexten på sitt förstaspråk. En stor anledning till att engelska texter översätts till svenska, trots att de flesta svenskar kan engelska, är för att även källtextens kultur ska anpassas till måltextens dito. Detta kallas lokalisering, och är något som maskinöversättningstjänster har mycket svårt för. Lokalisering kan behandla allt möjligt, som kulturella referenser som är obegripliga utanför källkulturen (hur skulle du översätta skogsmulle och vabba?), så kallad rhyming slang (där till exempel apples betyder ’trappor’), anpassning av juridiska texter från ett juridiskt system till ett annat, eller språkliga konventioner som engelskans titelbruk (ms, mr med flera), för att ta några exempel. Fast det är inte alltid de anpassas, utan man kan välja att behålla dem för att låta texten ha kvar lite av sin exotiska känsla.
Översättningssvenska: De frias och de tappras hem
Svenska: USA
En översättningsmässig kulturkrock som ligger färskt i minnet i skrivande stund skedde våren 2019, när den amerikanska rapparen ASAP Rocky åtalades för misshandel i Sverige. På hans telefon fanns sms:et ”Harlem came out he grabbed an empty bottle on the street and smashed it”, som polisen hade lite svårt att tolka; de kalkerade den första satsen som ”Harlem kom ut” och undrade vem denna Harlem var. Andemeningen är snarare ’hans Harlem-drag kom fram’, där Harlem ska förstås som Manhattans norra stadsdel, med rykte om att vara lite rå. Att det kan vara svårt att förstå andra juridiska system framgick i samma veva när USA upptäckte att ASAP Rocky inte kunde friköpas mot borgenssumma i Sverige.
Översättningssvenska: Harlem kom ut.
Svenska: Han tappade behärskningen.
Hur översätts repliker från en person som talar stelt och skriftspråkligt, och från en som talar naturligt och talspråkligt? Rimligtvis översätts det förra med ett stelt språk, och det senare med ett naturligt språk; i båda fall måste vi passa oss för översättningssvenska, eftersom det varken förekommer i stelt skriftspråk eller i naturligt talspråk. Det är först när en karaktär talar onaturligt som vi kan överväga att göra en översättning ord för ord, i alla fall så länge resultatet blir lika onaturligt i översättningen som på källspråket. I regel ska översättare alltså undvika översättningssvenska, i bemärkelsen ’uttryck som ingen förstaspråkstalare spontant skulle använda’. Men det finns ingen anledning att undvika uttryck som är etablerade i svenskan, och alltså används av förstaspråkstalare, bara för att de kommit in från ett annat språk – särskilt om det ”ursvenska” alternativet faktiskt låter mindre naturligt.
Översättningssvenska: vårtor och allt
Svenska: utan försköning
Detta är ett modifierat utdrag ur Svenskan går bananer: En bok om översättningar som syns av Alexander Katourgi.
