Översättningssvenska: Lyft dina ögon och se.
Svenska: Titta.
När man talar om klarspråk går det inte att undvika stilfrågan: om en språktyp uppfattas som maktens språk lär den också uppfattas som stiligare. Många ser fördelarna med klarspråk i myndigheter; det är ju en demokratifråga. Men samma personer kan ibland störa sig på samma demokratisering av andra texter, som kanske tillskrivs ännu högre ställning.
Jag tänker på Bibeln.
Bibeln kan vara världens mest översatta verk. Det finns faktiskt flera organisationer med mål att sprida Bibeln till fler språk, och de skickar ut missionärer som kan ägna halva livet åt att lära sig ett litet och avlägset språk för att till slut översätta Bibeln till det. Oavsett religion måste man uppskatta den språkvetenskapliga gärningen, som innebär att fler språk blir bättre beskrivna och mer kända för omvärlden. Här i Sverige är Bibelns historia tydligt länkad till klarspråk: från början läste svenskar Bibeln på latin, vilket ju inte talades på särskilt bred front av målgruppen. Då var det allt som oftast prästen som fick tolka Bibeln för församlingen, och Guds ord filtrerades genom prästens. Ni kan ju tänka er vad samma ojämlika förhållande kan få för hur vi läser och förstår myndighetstexter idag. År 1526 kom så Gustav Vasas svenska översättning av Nya testamentet (och sedan Gamla testamentet 1541), med syfte att ena nationen under idealet ”ett land, ett folk, ett språk”. Tanken känns kanske inte så fräsch idag, men jämfört med en latinsk bibel innebar det en rejäl demokratisering av Bibeln i Sverige (som dock naturligtvis filtrerats genom översättare under uppsyn av kungen) och Guds ord (filtrerat genom nedtecknare, författare och kyrkliga censorer). Språkhistoriker sätter startpunkten för den moderna svenskan till år 1526 av just denna anledning: nu hade hela dåvarande Sverige en gemensam skrift på det gemensamma språket.
Översättningssvenska: Varde ljus.
Svenska: Ljus, bli till.
Men Bibeln var krånglig och gammaldags redan när den skrevs, delvis på grund av översättningssvenska men också för att många tyckte att det krångliga språket var statusfyllt. Sedan dess har bibelspråket moderniserats, och den senaste översättningen, Bibel 2000 (från 1999), gjordes med just klarspråk i åtanke: alla ska ha samma möjlighet att ta till sig Guds ord, utan krångel. Fast på många sätt verkar Klarspråksbibeln ha varit för sent ute: folk citerar hellre översättningen från 1917 för att det lite gammaldags språket helt enkelt slår an rätt sträng när man pratar om något så högtidligt som religion. ”Varde ljus” (1917) känns mer gudomligt än ”Ljus, bli till” (1999), och det är naturligtvis en vanesak. Men klarspråk handlar också om vana: om dagböcker och sms hade varit skrivna på det vi idag kallar för krångelspråk, då hade nog Bibeln sett väldigt annorlunda ut. Kanske hade den varit ännu krångligare, men kanske, kanske hade den varit riktigt klar och enkel redan från första översättningen: det gudomliga hade varit att kunna uttrycka sig klart och koncist.
Det vore inte alls märkligt, för det är i mångt och mycket så Bibeln är skriven på originalspråk (hebreiska, arameiska och grekiska), och sedan har åtskilliga led av tveksamma översättningar (översättningslatin, översättningstyska och översättningssvenska) och språkutveckling lett fram till att vi idag förknippar Guds ord med långa synonymer, utbroderade fraser och ord som varit gammalmodiga i alla tider. Men klarspråk är gudomligt, i alla fall om du frågar dagens språkvårdare. Och lyssna på dem! Med klarspråkstänk i bagaget blir texter, inte minst översättningar, bättre.
Detta är ett modifierat utdrag ur Svenskan går bananer: En bok om översättningar som syns av Alexander Katourgi.
