Det är många som pratar om språkinlärning nu; det är språkcoacher, språkombud, integrationsspecialister, och experter på interkulturell kommunikation. Man ska jobba språkutvecklande på arbetsplatserna, man ska prata om språk och alla ska hjälpa till med språket. Och det låter ju fint.
Men i egenskap av språklärare är jag inte jätteimponerad: Ingen säger hur man ska göra, och ingen vill göra något som är svårt och jobbigt. Det här är det stora problemet med mycket av det som görs inom språkutveckling på arbetsplatserna. När man skärskådar flera av dessa projekt, utbildningar och föreläsare är det en sak som lyser med sin frånvaro: Något konkret.
Tänk dig att du är nybörjare i träslöjd. Din uppgift är att bygga en låda och i slöjdsalen finns en mängd olika verktyg och material, och du får använda vilka du vill. Men du har ingen aning! Hur gör man? Det är klart att du kan ta något och testa lite grann, och om du har en begåvning kanske du lyckas ganska bra. Men du har tur! Det står en träslöjdslärare där framme i klassrummet. Du frågar honom hur man gör. Tänk dig då att han svarar:
“Ja, hur bygger man en låda? Man kan göra på olika sätt och använda olika material. Det är viktigt att lådan blir hållbar, så bygg inte en svag låda. Använd rätt material och ändamålsenliga verktyg! Lycka till!
Du skulle bli ganska besviken, va? Det där är ju inte till någon hjälp! Och ändå är det precis så här som många håller på när det gäller så kallad “språkutveckling på arbetsplatsen”. Man talar OM språket men visar inte hur. Man diskuterar på en nivå som är lämplig för den som redan KAN tala svenska på en avancerad nivå (eller snickra, om vi fortsätter analogin).
En kollega var på en föreläsning om interkulturell kommunikation på arbetsplatsen och föreläsaren jobbade med att ställa retoriska frågor av typen ”Hur pratar vi med varandra?” ”Hur löser vi problem?” och gav sedan inga konkreta svar.
Jag var på lanseringen av ett projekt för språkutveckling på arbetsplatsen. Enligt föreläsarna var projektet väldigt språkutvecklande. Men projektet går ut på att man ska sitta och diskutera arbetsrelaterade frågor som till exempel bemötande, något som givetvis kräver att man redan har ett avancerat språk. Hur ska man kunna diskutera vad ett bra bemötande är, eller vad sekretess och tystnadsplikt innebär om man inte har koll på grundläggande uttal, grammatik och ordförråd? Om man inte ens kan de fraser som vi brukar associera med bra bemötande?
Det är ju där problemet finns. När jag frågade efter något konkret så sa föreläsaren att språkutvecklingen sker när den infödda personalen sitter och diskuterar enskilda ord med den andraspråkstalande. För mig framstår det som ett ineffektivt sätt att utöka någons språkkunskaper, men föreläsarna bedyrade att alla tycker att det är trevligt och givande.
Ja, det är klart att det är trevligt och givande att få sitta och prata en stund med sina kollegor. Men som med så mycket annat gäller: Om det inte kräver någon ansträngning sker det förmodligen ingen större utveckling.
Folk gillar enkla lösningar. Det är lätt att sitta och prata, och det är lätt att slänga ur sig frågan ”Hur pratar vi med varandra?” Det är bekvämt därför att man inte behöver anstränga sig. Ni vet ju hur det brukar vara: ”Det finns inga felaktiga svar!”
Det är också skönt för oss svenskar eftersom ingen blir ledsen eller kränkt, och vi gör inga obehagliga generaliseringar. Om vi verkligen skulle försöka förstå och prata om kulturella kommunikationsmönster ur ett internationellt perspektiv skulle vi ju behöva använda obehagliga adjektiv som ”svensk” och ”utländsk”, och det är det ju många som inte törs. Tänk om någon säger att man i Sverige väntar på sin tur innan man pratar och inte brukar avbryta varandra lika ofta som i andra kulturer! Då blir det kanske dålig stämning, för kan vi verkligen vara helt säkra på att det inte är rasistiskt eller främlingsfientligt att säga så?!
Och om vi skulle säga att det finns språkkrav som måste uppfyllas innan man jobbar i äldreomsorgen, ja då blir det också jobbigt. Vi har ju en massa invandrare som inte kan så bra svenska. Men det som också verkar finnas är en väldans massa människor runt om i Sverige som tror att invandrare inte KAN lära sig bra svenska. Jag håller med om att det förmodligen är väldigt svårt eftersom vi har ett sfi som på väldigt många ställen inte håller måttet. Men det är inte samma sak som att det inte går att göra det bättre.
Jag kan faktiskt se det framför mig, samhället där vi lyckats skapa en högkvalitativ och kostnadsfri utbildning i svenska för alla som kommer hit, och där det stora flertalet efter två års studier talar en så pass bra svenska att de klarar sig på i princip alla jobb. Eftersom de kan svenska så bra är det lättare att förstå de kulturella koderna också, och de små signalerna som vi skickar till varandra i och mellan orden.
Men vi har valt en annan väg. Vi har en billig sfi-kurs som drivs av företag med vinstintressen och där undervisningen är totalt individualiserad och leds av obehöriga lärare som pressas att sätta godkänt till höger och vänster.
Jo, jag kanske är bitter. Men vad är lösningen då? Först och främst måste vi sluta med alla floskler. Vi måste också sluta att låtsas att den som nyss lärt sig svenska på en låg nivå kan vara med och diskutera metaspråkliga frågor som ”vad är egentligen ett bra bemötande” med infödda svenskar. Vi måste sluta låtsas att vi kan förstå mer om vår egen kultur genom att prata om den i ett format som är ett symptom på just den kulturen.
Vi måste istället ge konkreta exempel och tydligt studiematerial till den som jobbar i till exempel äldrevården men som inte är så bra på svenska än. Istället för att diskutera flummiga frågor behöver personen få en kurs i principerna som gäller för svenskt uttal (det chockar mig fortfarande hur många som aldrig fått lära sig något om det) samt exempelfraser som används i arbetet. ”Säg exakt så här när du ska hjälpa Göran att duscha: [Så Göran, då går vi och tar en dusch!]”
Och när vi ska diskutera integration och interkulturell kommunikation på arbetsplatser och på andra ställen i samhället, ja då ska vi också vara konkreta, och vi ska våga generalisera. Sofi och jag får ibland kritik för att vi gör detta. Folk säger ”Nä men det stämmer inte att svenskar försöker vara käcka på jobbet, för på mitt jobb finns det en som är sur.” Ja, en generalisering gäller ju inte alla. Men nog finns det en norm som säger att man ska vara glad och käck på jobbet?
Om du arbetar som tjänsteman, lyssna nästa gång ni avslutar ett möte som handlar om ett projekt som ska påbörjas. Jag garanterar att någon kommer att säga ”Vad kul!” eller ”Spännande!” Det där är ett exempel på svensk arbetsplatskultur, och något som inte är lika vanligt i till exempel Baltikum.
Men ALLA är ju inte så?! Visst, men om vi vill att den som flyttar till Sverige från till exempel Baltikum ska passa in på arbetsplatsen (och självklart också om balten själv vill trivas och känna sig som en i gänget) då är det till stor hjälp att informera om den normen. Det är också bra om kollegan från Baltikum får veta att den som inte är så, den som bara utför arbetet med en bister min, kan framstå som sur, svår och otillgänglig.
Det där är ett konkret exempel på svensk arbetsplatskultur. Det är en generalisering, men den är till hjälp eftersom den är konkret. Man kan ta emot informationen och göra anpassningar när man känner till den. Den som är ny i Sverige blir då åtminstone medveten om spelreglerna, och får en chans att välja själv vad hen ska göra med den informationen.
Om vi istället låter vår baltiska vän sitta i en diskussionsgrupp och prata om frågan ”Hur bemöter vi varandra på jobbet?” kanske det känns jättetrevligt! Man kan ju bjuda på fika också. Men risken är stor att de infödda svenskarna aldrig har tänkt på det här med vår käckhet på jobbet, utan tycker att det är helt självklart att man säger ”Vad kul!” och ”Spännande!”. Och personen från Baltikum kanske inte riktigt har snappat upp varför det är viktigt, eller hur hens egen sura min egentligen tolkas. Vi kan ju vara säkra på att ingen kommer att säga det rakt ut i alla fall, för enligt svenska kulturella normer gör man inte så. Se där, ännu en användbar generalisering! Något konkret!
När Sofi och jag utbildar personal i kulturella frågor, när vi gör läroböcker och när vi poddar, anstränger vi oss för att komma med något konkret. Om man hävdar att det är på ett visst sätt ska man ha exempel på det. Och förresten: Det är viktigt att man faktiskt hävdar något också!
Språkligt gäller samma sak: Ge något handfast! Förlagor! Exempel på användbara fraser (inte enskilda ord!)! Det är bortkastad tid att sätta en nybörjare i språket i en diskussion om olika sätt att tolka frasen ”bra bemötande”. Tala bara om vad frasen betyder, översätt den om det är så, och lägg sedan tiden på uttal istället. Uttal av de konkreta arbetsrelaterade fraserna som man använder när man vill ge något bemötande. Arbetsrelaterade fraser som du just sammanställt till din andraspråkstalande kollega, eller i bästa fall hittat i en lärobok.
/Emil
