Som jag skrivit i ett tidigare inlägg handlar lyckad kommunikation om att hitta gemensamma referenser. Ibland är det lätt att fastna i språkliga beskrivningar medan man faktiskt mycket lättare gör sig förstådd genom att använda ett exempel. Om en vuxen inlärare undrar vad en dator är kan du helt enkelt ge några exempel på internationellt kända produktnamn, istället för att säga att det är en maskin som tänker (eller vad du nu tycker att en dator egentligen är).
Inte bara kulturellt utan även rent språkligt kan man hitta gemensamma nämnare. Svenskan har exempelvis ett stort ordförråd som härstammar från latin. Det kommer förstås till stor nytta när du kommunicerar med någon som talar till exempel franska, portugisiska eller rumänska. Men det inte många tänker på är att även en stor del av engelskan har ett latinskt ursprung. Det här är mycket användbart när du kommunicerar med nybörjare i svenska. Om din kollega behärskar något av dessa språk, även om det bara är på en grundläggande nivå, kan du direkt anpassa ditt eget ordförråd vilket ger din kollega chansen att förstå mer. Det här brukar kännas lite kontraintuitivt, eftersom den här typen av ord på svenska ofta associeras med lite “finare” eller “formellare” språk, något som man i första taget inte associerar med någon som håller på att lära sig något.
Ett annat knep är att hänvisa till en kontext. Ordet sjuksköterska i sig kanske de flesta saknar en mer internationellt gångbar språkversion av. Däremot kan vi använda oss av ett annat ord, doktor, som är gemensamt i flesta europeiska språk, samt ett verb med latinskt ursprung, assisterar. En sjuksköterska är en person som assisterar en doktor. Han eller hon kan till exempel ge patienten en injektion. Här får man tolerera vissa generaliseringar förstås, och inte haka upp sig på politiska resonemang om rollfördelning i sjukvården.
En bra och tillfällig lösning
Du kommer att upptäcka att ditt språk ibland blir lite onaturligt, men när du väl vant dig kommer du att se hur bra det fungerar. Men nu uppstår en ny risk: att du fastnar i det! Och det vill varken du eller språkinläraren, för målet är så klart att han eller hon på sikt ska förstå och tala så naturlig svenska som möjligt. Allt eftersom inläraren utvecklas språkligt och tillägnar sig ett mer naturligt använt språk gäller det alltså att du hänger med i svängarna, och återanpassar sättet du kommunicerar på, så att ni inte stagnerar i en alltför anpassad och onaturlig svenska. Själv gör jag övergången så tidigt jag kan, genom att använda två olika sätt att säga samma sak. Säg till mig när du går, informera mig när du går! När inläraren har hört den kombinationen ett antal gånger kan man övergå helt och hållet till det naturliga Säg till mig när du går.
De fruktade partikelverben
Om man kan påstå att språket anses “lätt” när båda parter använder sig av gemensamma nämnare, kan man säga att det som är “svårt” är de språkmoment där man inte kan använda sig av samma referenssystem. Det vill säga ord eller uttryck som man inte kan härleda från befintliga språkliga eller kulturella referenser är svårast att lära sig. Just när det gäller det språkliga uppstår ofta svårigheter när det kommer till ett visst fenomen i germanska språk (inklusive svenska), de så kallade partikelverben.
Partikelverb är verb som fått en ny betydelse när de kombinerats med en så kallad partikel, i formen av en preposition eller ett adverb. De flesta vanliga verb på svenska har flera versioner av partikelverb, vars betydelse kan vara lättare, svårare, eller helt omöjlig att gissa sig fram till. För verbet går till exempel, kan nog de flesta svenskar på rak arm ganska lätt använda uttryck som går på, går hem, går ut på, går igen, går igång på, går fram, går av, går sönder och går an. Vi tar också för givet att de här uttrycken inte direkt har att göra med att gå, vilket kan ta lång tid för en inlärare att lista ut. För oss ter sig dessa självklara, men om man inte exponerats för de här uttrycken sedan tidig ålder kan man lätt uppfatta de som omöjliga, eller helt enkelt missa att de existerar.
Och här har vi en viss problematik, för infödda svenskar missar också lätt att de finns, eller i alla fall hur vi använder dem, just eftersom vi svenskar anser partikelverben som som en naturlig del av vårt språk, och också är något som man lär sig redan som barn. Därför är det lätt hänt att man till och med (omedvetet) använder fler partikelverb än vanligt när man kommunicerar med inlärare, eftersom man (också omedvetet) associerar dessa med ett lätt och begripligt språk, med resultatet att inläraren förstår ännu mindre.
Än värre är att en del enkla verb tillsammans med preposition i skrift ser identiska ut med motsvarande partikelverb. Hälsar på är inte samma sak som hälsar på, passar på inte passar på, och läser om inte samma som läser om. Den som har svenska som modersmål hör och uttalar de här variationerna på (i vårt tycke) helt olika sätt, genom att i det enkla verbet göra en stavelse mycket längre: hälllllllsar på, medan i vi inte gör så i partikelverbet. Istället är partikeln lång: hälsar pååååååå. För någon som kommer från en annan språkbakgrund är det i princip omöjligt att ens uppfatta den här skillnaden i början, eftersom hjärnan endast registrerar de ljudskillnader som finns i det egna språket.
Hur ska du då göra för att undvika missförstånd? Istället för att enbart säga att ni ska hälsa på den nya kollegan, vilket kan leda till förvirring hos inläraren (ska vi säga hej till henne eller besöka henne?), kan du specificera vad du egentligen menar. Eller precis som jag beskrev tidigare, använda den mer naturliga formen i kombinationen med en tydligare: Har du hälsat på Maria, har du sagt hej till henne?
Det här inlägget är baserat på ett utdrag ur boken Handbok i välkomnande svenska som riktar sig till svenska ledare och medarbetare som tar emot utländska praktikanter på sin arbetsplats. Här hittar du praktiska tips och verktyg för att skapa goda relationer och bra kommunikation över språk- och kulturgränser. Boken finns att köpa här på LYS eller i din nätbokhandel.
