Oavsett vem man pratar med anpassar man sitt språk. När man pratar med sin chef använder man andra ord och uttrycksformer än när man pratar med sina barn. När man pratar med någon äldre kanske man höjer rösten och använder gammaldags formuleringar. Hur ska man då göra när man pratar med någon som inte pratar så bra svenska? Här är det väldigt vanligt att man tar till knep som man tidigare använt med någon annan som har svårt att förstå vad man säger. Om man ofta pratar med äldre med nedsatt hörsel kanske man pratar extra högt också tillsammans med en utländsk person. Om man ofta pratar i telefon kanske man tar till knepet att prata lite långsammare och tydligare. Den som är fäst vid det skrivna ordet tar gärna till skriftspråk och säger ett tydligt “jag” istället för det vanligare “ja” eller ett ordentligt “och” med tydligt K-ljud istället för “å” som vi faktiskt normalt säger.
Det här bygger förstås på goda avsikter, men det är tyvärr kontraproduktivt. Du bör faktiskt inte alls prata långsammare än vanligt, och att försöka tala tydligt resulterar troligen i att du inte använder ett naturligt språk, vilket är en mycket kortsiktig lösning. Att tala långsamt och tydligt med språkinläraren men “normalt” med dina andra kollegor eller vänner är också ett sätt att exkludera, både på kort och lång sikt, i och med att inläraren då får tillgång till en viss variant av språket, men inte det språk som han eller hon vill bli del av.
Du ska inte heller (vilket många modersmålstalare instinktivt gör) “härma” inlärarens talmönster, och på så sätt börja använda dig av en helt felaktig ordföljd, låta bli att böja ord eller till och med anamma ett monotont uttal. Gör inte det! Trots att inläraren själv säkerligen gör de här felen är han eller hon i de flesta fall mycket medveten om att språket inte är korrekt, och investerar dessutom mycket energi på att lyssna in din svenska och hur du formulerar det du vill säga. Själv arbetar jag bland annat med att undervisa utländska akademiker i svenska, och redan från första dagen pratar jag bara svenska med dem. Min metod går ut på att prata så naturligt jag bara kan, men …
- Dela upp det du vill säga i kortare meningar.
- Sätt emfas på de ord som är viktiga i sammanhanget.
- Om inläraren inte förstår ett visst ord eller en viss fras hjälper det sannolikt inte att upprepa den i all oändlighet. Prova ett annat sätt att säga samma sak.
- Undvik onaturligt gestikulerande i form av något slags påhittat teckenspråk, men signalera gärna dina känslor och attityd med ditt ansiktsuttryck.
- Lita inte på att nyanser går fram om du använder abstrakta ord som nog, ju, knappast, visserligen.
- Undvik också konstruktioner med varken eller, inte förrän, tvärtom, förutom och andra abstrakta sambandsord.
- Använd gärna samma uttryck vid för att beskriva eller fråga något vid flera olika tillfällen. Inte förrän när inläraren har lärt sig en viss fras är det dags för att introducera nästa för variationens skull.
- Använd gärna rekvisita, t.ex. bilder för att komplettera det du säger, men låt det inte bli en ersättning för det talade språket.
Det här inlägget är baserat på ett utdrag ur boken Handbok i välkomnande svenska som riktar sig till svenska ledare och medarbetare som tar emot utländska praktikanter på sin arbetsplats. Här hittar du praktiska tips och verktyg för att skapa goda relationer och bra kommunikation över språk- och kulturgränser. Boken finns att köpa här på LYS eller i din nätbokhandel.
