Tänk dig att du ska förklara begreppet konstnär för en fyraåring. Du kommer antagligen att förenkla resonemanget och inte gå in på samtida, experimentell konst, utan istället beskriva vad en klassisk bildkonstnär gör. Eftersom barnet själv säkert tycker om att måla och göra bilder är det kanske något som du börjar med. Sedan hänvisar du till något annat som barnet känner till, att deras föräldrar eller andra vuxna i omgivningen går till ett jobb på dagarna. Till sist sammanfattar du hur detta går att kombinera och då får en konstnärsroll.
Här är det lätt att tro att du använt dig av en i absoluta termer enkel förklaring, och att den förklaringen skulle vara enkel för alla människor. Men det du egentligen gjort är att du har använt dig av de referenser du vet att barnet och du har gemensamt. Du har utgått från en eller flera modeller som barnet redan förstår, och sedan byggt upp det nya begreppet därifrån.
Om jag i mitt jobb med vuxna nybörjarelever i svenska ska förklara vad en konstnär är eller gör, utgår jag från de referenser jag har gemensamt med dem. Det här momentet, att prata om yrken, kommer typiskt upp en eller två klocktimmar in på deras första kurs i svenska. De referenser jag använder måste alltså vara språkligt gångbara enligt ett mycket begränsat referenssystem, eftersom jag inte använder något annat än svenska som klassrumsspråk. De flesta har på det här stadiet lärt sig presentera sig själva, men inte särskilt mycket mer, och verben målar eller ritar saknas fortfarande. Till skillnad från med fyraåringen kan jag alltså inte utgå från de här orden när jag gör beskrivningen. Men vi har andra referenser än de språkliga, nämligen de kulturella. Och här finns det ett mycket större referensverk hos vuxna än hos barn. Därför förklarar jag begreppet genom att hänvisa till internationellt väletablerade konstnärer som till exempel Picasso, Rembrandt eller Kahlo. Det fungerar.
Det intressanta här är att jag använder exakt samma metod som med ett barn, alltså något som de redan känner till. Skillnaden är bara att jag utgår jag från andra referenser. På samma sätt, när jag ska introducera ordet mat, ger jag exempel som pizza, pasta, sushi – internationellt kända rätter, och inte sjömansbiff, torskgryta eller sillsallad, då de senare inte är särskilt välbekanta utanför Sverige.
Det här betyder att även om din utländska kollega är nybörjare eller bara kan några enkla fraser, kan ni tillsammans faktiskt komma ganska långt i er kommunikation på ett tidigt stadium, ifall ni båda tillämpar den här metoden. Tack vare den globaliserade värld vi lever i kommer ni antagligen att upptäcka att ni har mycket mer gemensamt än vad ni tror, och hur enkelt ni kan använda er av kulturella, populärkulturella eller yrkesrelaterade personer, begrepp och fenomen för att göra er förstådda.
Förklara ord och begrepp med hjälp av kulturella, kommersiella och geografiska referenser:
huvudstad: Säg inte landets största stad där riksdagen finns. Säg Stockholm, Canberra. Tokyo, Kairo
flod: Säg inte där det rinner en massa vatten ner till havet. Säg Donau, Nilen, Mississippi
företag: Säg inte en vinstdrivande verksamhet som säljer varor eller tjänster. Säg Electrolux, IKEA, Microsoft, Orange
Det här inlägget är baserat på ett utdrag ur boken Handbok i välkomnande svenska som riktar sig till svenska ledare och medarbetare som tar emot utländska praktikanter på sin arbetsplats. Här hittar du praktiska tips och verktyg för att skapa goda relationer och bra kommunikation över språk- och kulturgränser. Boken finns att köpa här på LYS eller i din nätbokhandel.
