När min mormor (som jag inte hade någon egentlig kontakt med) dog, bjöds jag i egenskap av släktens bokmal in att gå igenom hennes bokhylla. Trots att hon inte ens hade någon gymnasieutbildning var hon en beläst kvinna, med ett tiotal hyllmeter skönlitteratur. Många författare kände jag igen, medan andra var nya. Jag plockade på mig så mycket som bagageluckan kunde rymma.
En författare som jag inte ens övervägde att ta med var Agnes von Krusenstjerna. Namnet spelade på mina fördomar, jag föreställde mig nog något alldeles för flickigt, ytligt, världsfrånvänt. Det var alltså inte förrän nästan 20 år senare som jag av en slump började läsa Delat rum på Kammakargatan och insåg vad jag hade missat hela den här tiden.
När det så småningom var dags ihop en samling noveller att jobba med i andraspråksundervisningen var Krusenstjerna ett självklart val. Tåget går, som jag till slut föll för, är en novell som bara växer med tiden. Historien i sig själv är enkel: Pojken Arne växer upp på en järnvägsstation i en liten ort på den jämtländska landsbygden. Här susar tågen och den stora världen förbi, men han nöjer sig med det lilla. Drömmen är att ta över rollen som stationsinspektor från sin far, och gifta sig med trädgårdsmästarens dotter Mary. Mary är visserligen svår att vinna, men Arnes ansträngningar bär frukt och framtiden lyser solklar. Och sedan brister förstås bubblan.
Men trots — eller borde jag säga tack vare — den relativt enkla narratologin växer novellen med andra och tredje och femtioelfte läsningen. Budskapen är flera och sådär nyanserade så att jag inte upplever mig som skriven på näsan. Vid första läsningen funderar jag på frågeställningar om att bli vuxen, de oundvikliga besvikelserna och de krossade drömmarna. Sedan går det inte att undvika frågor kring den obesvarade kärleken och ett klassamhälle där inte alla har råd att ge sig ut och resa. Men det jag framför allt tar till mig från Tåget går är den lilla världen och den stora. Ska, eller snarare kan, man nöja sig med det man har eller finns äventyret någon annanstans? Det här är kanske mer aktuellt än någonsin, i en tid då man börjar ifrågasätta konsumtionskulturen kring resor och upplevelser och då globaliseringen har gjort det mesta tillgängligt att köpa oavsett var man befinner sig.
Tåget går bjuder på ett rikt språk, med uttryck som “skramlar tomt”, “nätt och jämnt”, “skillnad på folk och folk” och “skinn och ben”. Vissa stycken, som t.ex. de här, är gediget underlag diskussioner om språk och läsförståelse:
“Mary Jansson. Ett vanligt efternamn, förstås, men det skulle ju Arne, som hette Granberg, rätta till.”
“Väder och vind! Det var inte bara prat i hans mun. På väder och vind berodde det, om trädgårdens alster skulle mogna eller förstöras.“
Det här har jag testat på kursdeltagare på nivå B2 upp till C2 (GERS) och jag har fått mycket positiv respons framför allt kring språkliga uttryckssätt. Läsaren får dessutom lära sig ett 20-tal partikelverb i kontext, till exempel bär av, slår ut och tar emot sig. Det finns även ordentligt med vokabulär för att jobba med semantiska fält. Vi har bland annat flera verb som beskriver ljud: gnisslar, susar och surrar samt olika sätt att röra på sig: spatserar, kråmar sig och lomar.
För den historie- och samhällsintresserade finns det frivilliga fördjupningsteman: avfolkningen av landsbygden och de första svenska folkrörelserna.
Lysande litteratur är en samling noveller av svenska klassikerförfattare, kompletterade med språkövningar. Kursdeltagaren får öva hör- och läsförståelse och jobba med ord och uttryck. Materialet är klassrumsfärdigt vilket innebär minimalt planeringsarbete från lärarens sida, och upplägget kan varieras enligt deltagarnas behov.
